Beslutet om hemligheten
Jag satt i klassrummet. Det hade varit väldig jobbig lektion, men jag tror att den var speciellt jobbig för mig för jag kunde inte sluta tänka på det Ville hade sagt på rasten.
-Alex! Skrek läraren, jag hade nästan somnat helt. Nu hörde jag att brandalarmet gick.
Jag såg ingen eld när jag sprang till grusfotbollsplanen som är samlingsplatsen. Läraren kom precis efter mig och när jag kom fram hörde jag rektorn säga att det hade hänt en olycka i labbet och det hade börjat brinna. Jag kunde inte fatta hur jag inte kunde märka det. Jag borde ha hört någonting eller luktat rök tycker jag. Alla mina kompisar frågade om jag var okej och jag sa att jag inte ens hade märkt elden.
Vår lärare kom fram till oss och sa att alla 7:or kunde gå hem. Vi hade haft vår sista lektion. Det var först då jag kände hur trött jag var, jag hade inte märkt det i min chock när det började brinna. Jag skulle bara gå hem och lägga mig på soffan och sova tänkte jag. Men då kom Ville fram och frågade om jag ville vara med honom och halva klasen somskulle spela fotboll. Jag ville verkligen vara med, fast jag var så trött och jag sa ja. Alice skulle ju också vara med och hon var min bästa vän. Jag frågade Alice om hon ville gå med mig till cafeterian och köpa en Cola. Vi gick från grusplanen förbi det stora hålet som ser ut som en sen. Vi satte oss vid ett bord i cafeterian.
-Hur kunde du inte märka elden? Labbet ligger ju precis bredvid vårt klassrum, sa Alice.
-Jag vet inte, jag var nog för chockad för att lägga märket till det.
-Aha, det är i alla fall tur att du inte skadade dig.
Vi gick till fotbollsplanen. De andra hade redan delat upp lag. Jag och Alice skulle var i samma lag och då blev jag glad. Vi skulle vara med Ville också och det var ju också bra. Jag tittade bort mot skolan. Jag tyckte det såg ut som att det var eldflammor ovanför det huset där hade brunnit. Men det måste ju såklart bara vara inbillning för det hade ju brunnit i labbet och det är ju på nedanvåningen. Men när jag tittade bort från skolan så kände jag den vanliga lukten av nyklippt gräs och då kunde jag inte fatta att det hade brunnit. Plötsligt passade någon bollen till mig. Jag var inte beredd på det och jag bara tunnlade honom utan att knappt veta vad jag gjorde. Jag bara dribblade förbi en till och sedan kom jag fram till målvakten. Jag skottfintade honom och han gick på det sedan bara passade jag in bollen i målet. Jag kände det mjuka gräset under fötterna samtidigt som alla skrek "OMG vilket mål!". Sedan tittade jag bort mot skolan igen. Jag såg fortfarande lågorna komma upp från taket. Det kändes verkligt men jag visste nästan att det bara var inbillning. Vi spelade i ungefär 10 minuter till och sedan gick alla, förutom jag och Alice, hem. När Ville gick så stannade han och sa, förlåt för det jag sade innan på den förra rasten.
Jag och Alice stod och trixade lite och efter en stund frågade jag om hon också såg lågor från taket.
-Ja, jag ser det nu men jag märkte det inte innan, sa Alice och lät skrämd.
-Jag kan inte fatta vad det är, sa jag.
-Alex jag är rädd. Jag tror att jag går hem nu, sa Alice.
Nu när Alice hade gått så var jag kvar ensam. Jag tog upp min iPhone och tittade på klockan. Det var bara en timme sedan jag hade behövt springa ut från klassrummet. Jag tog upp bollen och det var nästan som att jag sögs in mot skolan. Jag gick långsamt mot huset där jag såg flammorna. De måste vara någonting skumt där uppe tänkte jag. Det är ju omöjligt att både jag och Alice hade inbillat oss det. Nu var jag nästan bredvid huset. Jag kunde inte se någon annan där. Jag kom fram till huset. Det var helt mörkt där inne. Jag kände på dörren, den var olåst. Det luktade väldig bränt därinne. Jag gick längre in. Plötsligt kom det rök strömmande. Det kändes som att jag var fast i ett helt mörkt rum och att någon sprutade pepparsprej i mina ögon. Jag tänkte försöka ta mig ut men då hörde jag någon skrika "hjälp hjälp" jag försökte höra var ljudet kom ifrån. Men det var svårt att höra. Det lät som att det kom från ovanvåningen. Jag svepte med händerna för att försöka få bort den tjocka röken. Som ett mirakel kom jag fram till trappan. En stor bit av taket ramlade ned framför mig. Men jag hade ju en hemlighet. Det var ingen som visste om den men min hemlighet var som en superkraft. Jag slängde iväg de stora tunga plåtbitarna och tog mig upp på ovanvåningen. Jag såg där på bänken. Där låg hon. Jag sprang fram och lyfte upp henne. Jag bar henne ner för trappan. Jag visste inte om hon var död. Jag fokuserade bara på att komma ut just nu. Jag kom ner för trappan och kastade mig mot dörren. Den var låst nu, jag var fast här inne. Eld växte långsamt växte sig större och större borta vid vårt klassrum. Jag fattade att jag skulle behöva bryta upp dörren. Men jag ville inte att hon skulle se det, men jag hade nog bara ett val. Jag såg elden komma närmare och närmare, jag behövde nog ta mitt beslut nu annars skulle jag och Alice bli begravda här inne…
/Jakob E